”Överlevaren”, Sònia Hernández

Novellkarusellen är igång, och jag mjukstartar. Jag vill skriva om en novell, en enda. För att jag alldeles nyss läste den, och för att jag lika nyss insåg att jag kommer ha svårt att släppa den.

ÖverlevarenMateo befinner sig hos läkaren tillsammans med sin fru. Hans läkare låter honom veta att han borde ha dött, i den olycka han var med om för sex år sedan. Men han hade tur. Tur som överlevde, tur som fick en andra chans till livet. Livet. Besöket ger upphov till ändlösa tankar på vad detta innebär. Vad det inneburit, och vad det kommer att innebära. Vad är ett liv värt? Vad gör ett liv värdigt?

Mateo kan inte släppa de ångestfyllda tankarna på de sex år som gått, då han borde ha varit död. Han skulle ju inte ha levt. Att fundera på huruvida han slösat sin tid, eller nyttjat den väl, äter upp Mateos hela existens. Han lever men ändå inte.

Jag genomgick något av en återuppståndelse, vilket inte betyder att jag upphörde att vara död.”

Jag tänker att jag inte vill veta. Jag vill inte veta om jag lever mitt liv till fullo, eller om jag slarvar bort det. Faktum är att jag inte ens vill ana svaret. Hur ska en människa ställa sig till vetskapen om att en skulle vara död? Att en lever på lånad tid, på extra tid? Tid som inte ska finnas. Hur lever man upp till livet? Så. Jag irriterar mig därför på Mateos besatta jakt på vetskap, jag tänker: var nöjd! Du lever, du har din familj, du har din kropp. Men han släpper det inte. Han är inte nöjd. Och kanske är det just därför som texten blir så påtaglig.

För det är den. Överlevaren är en kort novell, endast ett fåtal sidor och det tar bara några minuter att läsa den. Men den rymmer ett universum. Sònia Hernández språk är rakt, enkelt. Hårt. Ett gäckande obehag. Det är precis så jag vill ha det. Man ska inte kunna värja sig, och det kan jag inte.

Överlevaren är en del av Astor novell, Astor förlags satsning på noveller.

/Lisa