Får det lov att vara en novell i örat?

Heja Novellix! Äntligen har ett antal svenska och amerikanska novellklassiker blivit inlästa som ljudnoveller. Vi pratar om Lagerlöf, Söderberg, Boye, Strindberg, Oates, Poe, Plath och Fitzgerald. Ett fantastiskt urval, om jag får tycka till.

Jag har själv aldrig varit mycket för ljudböcker, jag blir alldeles för rastlös och har ofta svårt att fokusera. Men i novellformat, åh som jag tror på detta! Å andra sidan blir det mesta bättre i kort format, eller hur var det nu med den saken? Jo, precis så var det. Är det.

Nåväl.

Den som vill testa en ljudnovell kan lyxigt nog börja alldeles gratis eftersom Karin Boyes fina Ella gör sig fri inte kostar en krona. Se så, skynda nu in och lyssna på Marie Ahls inläsning

Bild lånad från novellix.se

Bild lånad från novellix.se

Annonser

Mavis Gallant, 1922-2014

Igår, den 18 februari, avled författaren Mavis Gallant. Hon föddes i Kanada år 1922 men lämnade på femtiotalet sitt hemland för Paris, där hon levde och verkade ända fram till sin död. Gallant blev 91 år gammal och lämnade efter sig ett stort antal verk som älskats av många. 

Gallants författarskap är hyllat, och i synnerhet hennes novellsamlingar. Många, flera hundra om jag förstår det rätt, av hennes noveller publicerades i New Yorker. Jag begriper ju att här finns en skicklighet! Märkligt nog dröjde det innan det äntligen skulle komma en svensk översättning. Först 2011 fick det svenska språket möjlighet att spegla någon av Gallants böcker. Det blev novellsamlingen Från det femtonde distriktet (From the Fifteenth District, 1979 ), som fick alldeles strålande recensioner i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet

Mavis Gallant

Precis som sin landskvinna Alice Munro var Mavis Gallant en mästerlig novellist, om än helt i sin egen liga. Gallant har en förmåga att väva in sina berättelser i ett språk som behärskas med sådan exakthet att läsaren aldrig tvivlar på det hon har att berätta.

~Bokförlaget Atlas

När jag läser om Mavis Gallant förstår jag att hon ofta rör sig genom Europa, över geografiska gränser och genom olika landskap. Jag förstår att hon rör sig bortom det vardagliga. Och jag lockas!

Jag har inte själv läst något av Gallant men jag vet alldeles säkert att jag drogs till nämnda Från det femtonde distriktet då den kom. Att upptäcka ett författarskap kan ske när som helst, hur som helst. Det är aldrig för sent. Huruvida fler verk ur Gallants skattkista blir översatta eller inte återstår förstås att se. Oavsett, tänker jag mig att det ska bli en fröjd att få lära känna hennes ord. Kanske börjar jag redan nu?

Sov så gott, Mavis. Vi ses i dina texter.

/Lisa

Mellan fem och halv sex infinner sig lyckan

Mellan fem och halv sex av Dan Lungo beskrevs under ett panelsamtal förra veckan som en absurd och tragikomisk historia om ett hemligt giftermål på avstånd. Och det är just passagen där detta tydliggörs som är den mest glimrande.

Hennes namn, mitt namn, födelseuppgifter, hennes och mina föräldrars namn, och så blev vi ett par. Det var ett hemligt giftermål som jag firade på egen hand genom att på avstånd bevaka hennes sovrumsfönster hela natten. När det började dagas och jag tyckte mig se nån röra sig inne på hennes gård sa jag: Godmorgon, kära hustru, här är vi tillsammans. Sen gick jag och lade mig, berusad av lycka och trötthet, precis som efter en bröllopsnatt.

Det finns många sätt att läsa den här novellen på. Den är bara några sidor lång, men väldigt fyllig. Det finns många nyanser att missa, men därtill också att upptäcka. Dan Lungo berättade att novellen ingår i en volym där han just ville experimentera med narrativa lösningar och ägna sig åt perspektivvändningar.

Själv dröjer jag mig kvar i det hemliga bröllopet, trånandet på avstånd och detta märkliga sätt att helt slukas av att forma gemensam lycklighet på egen hand. Där pappret blir viktigare än intimiteten. Och jag förstår.

På svenska ingår novellen i den rumänska antologin Skräpliv.

/Victoria

Vi eftertänksamma novelläsare

Igår kväll var jag på Rumänska Kulturinstitutet för att lyssna till ett samtal om novellen som berättarform. I panelen satt tre av de rumänska författare vars texter återfinns i antologin Skräpliv (som har så oerhört fina orange sidor). Återkommande var att det snarast är temat och ämnet som leder fram till vilken form det skrivna tar än formen i sig.

Och kanske anade jag en försiktig hoppfullhet för novellens fortsatta varande.

Antologin Skräpliv - rumänska berättelser

Gabriela Adameșteanu, vars texter sägs präglas av en feministisk framtoning, förklarade att i Rumänien debuterar man ofta med kortprosa. Själv debuterade hon med en roman. Lucian Dan Teodorovici, som också är förläggare, uttryckte diskrepansen mellan läsarnas minskade intresse för kortprosa i Rumänien och de hyllande kritikerna. I sociala medier tar kortprosan plats, men den är inte kommersiellt gångbar.

Kortprosan har en otacksam roll i Rumänien eftersom den anses vara en förberedelse för romanen, menade Dan Lungu som själv skrivit allt från poesi till prosa till fackprosa. Men det är svårt att skriva en riktigt bra novell, och kanske samtidigt lika svårt att ändra föreställningen hos läsarna om att novellen kan vara något annat än en övning för den kommande stora romanen.

Hur kommer det sig att den tjocka boken har så stark ställning i vår snabba och stressad samtid?

Teodorovici lyfte det som en paradox att det är just 500-sidors-romaner som säljer – och inte de kortare varianterna. Lungu menade istället att böcker som är som tegelstenar skapar en trygghet hos människor just på grund av att den tid vi lever i är drabbad av ständig tidsbrist och snabba rörelser. Helt klart en rimlig och intressant förklaring som åtminstone jag föll för.

Medan den tjocka romanen blir allt längre blir kortprosan ännu kortare. Kanske har det med sociala medier att göra? Novellen passar och anpassas efter tillgängliga format. Kanske kan också sociala medier och de publiceringsmöjligheter som de medför vara till hjälp för att stärka novellen, spådde Adameșteanu. Som för övrigt menade att den kortare prosan kräver en annan slags läsare – en mera eftertänksam och raffinerad läsare.

Nu ska jag läsa vad som verkar vara en absurd novell, och jag lovar att vara otroligt eftertänksam. Novellen heter Mellan fem och halv sex och är författad av Dan Lungu. Återfinns såklart i Skräpliv (som jag tack vare boken kommit på är ett väldigt bra ord att använda när allting känns dystert och livet smått surrealistiskt).

/Victoria

”Överlevaren”, Sònia Hernández

Novellkarusellen är igång, och jag mjukstartar. Jag vill skriva om en novell, en enda. För att jag alldeles nyss läste den, och för att jag lika nyss insåg att jag kommer ha svårt att släppa den.

ÖverlevarenMateo befinner sig hos läkaren tillsammans med sin fru. Hans läkare låter honom veta att han borde ha dött, i den olycka han var med om för sex år sedan. Men han hade tur. Tur som överlevde, tur som fick en andra chans till livet. Livet. Besöket ger upphov till ändlösa tankar på vad detta innebär. Vad det inneburit, och vad det kommer att innebära. Vad är ett liv värt? Vad gör ett liv värdigt?

Mateo kan inte släppa de ångestfyllda tankarna på de sex år som gått, då han borde ha varit död. Han skulle ju inte ha levt. Att fundera på huruvida han slösat sin tid, eller nyttjat den väl, äter upp Mateos hela existens. Han lever men ändå inte.

Jag genomgick något av en återuppståndelse, vilket inte betyder att jag upphörde att vara död.”

Jag tänker att jag inte vill veta. Jag vill inte veta om jag lever mitt liv till fullo, eller om jag slarvar bort det. Faktum är att jag inte ens vill ana svaret. Hur ska en människa ställa sig till vetskapen om att en skulle vara död? Att en lever på lånad tid, på extra tid? Tid som inte ska finnas. Hur lever man upp till livet? Så. Jag irriterar mig därför på Mateos besatta jakt på vetskap, jag tänker: var nöjd! Du lever, du har din familj, du har din kropp. Men han släpper det inte. Han är inte nöjd. Och kanske är det just därför som texten blir så påtaglig.

För det är den. Överlevaren är en kort novell, endast ett fåtal sidor och det tar bara några minuter att läsa den. Men den rymmer ett universum. Sònia Hernández språk är rakt, enkelt. Hårt. Ett gäckande obehag. Det är precis så jag vill ha det. Man ska inte kunna värja sig, och det kan jag inte.

Överlevaren är en del av Astor novell, Astor förlags satsning på noveller.

/Lisa